Bzz Bzz

20 december 2011
Jag har insett att jag verkligen har lyckats anpassa mig till ett ghananskt leverne. Vad är det som tyder på detta?

* Två ghananska vänner har ursäktat sig och trott de ringt fel när jag svarat. Detta på grund av att jag tydligen lät som en ghanan när jag svarade. Stolt!

* Att åka tro-tro och inte fråga om priset när man betalar utan betala jämnt utan att behöva fråga.

* Att kolla om vattnet funkar direkt man kommer till ett nytt boende och omedelbart börja fylla hinkar med vatten om det för stunden funkar. Man antar helt enkelt att det inte kommer att funka inom en snar framtid.

* Att lägga på luren i örat på någon utan att säga hej då. Varför säga hej då när man själv anser att konversationen är över? Inga konstigheter.

* Att äta mat i stånd på gatan istället för på restauranger, gärna direkt ur en plastpåse.

* Att inte kunna bli lurad av försäljare, jag skulle säga att jag har stenkoll på läget helt enkelt!

… med mera!

Igår var jag in till Accra och shoppade lite. Lyckades ta tro-tro och hitta heeelt själv både in till stan från förorten jag var i och tillbaka igen. När jag kom tillbaka till universitets guest house som jag bodde på så blev det plötsligt bråttom. De hade kommit på att de skulle skjutsa mig till flygplatsen redan klockan 17,30. (Flyget går 23,30 från samma stad…).
Eftersom jag inte hade tillgång till mitt rum blev det en dusch i handfatet på toaletten och självklart svettades jag som aldrig förr när jag äntligen var klar. Tog ungefär 10 minuter att få på mig jeansen som jag skulle flyga i då benen vägrade bli torra.

Ett sista marriage proposal

Självklart skulle ett sista marriage proposal komma min väg. I all min stress så ville en av de anställda på stället ha mina kontaktuppgifter och vägrade lämna mig ifred då jag stod och stuvade i mina väskor samtidigt som jag försökte torka framför en ac.

”You’ve put your waist beads on wrong, they are supposed to go inside the pants and not outside on your belt.”

No shit Sherlock… Men tack för att du påpekade att jag inte hunnit klä på mig ordentligt. Då han såg detta som väldigt opassande att han kunde se mina waist beads (som ska vara ”hemliga”) så var jag nu tvungen att gå på toaletten och kränga ner jeansen igen för att få på mig dem ordentligt. Rätt ska vara rätt.

När jag blivit droppad på flygplatsen kom det lite fina sms från vänner. Jag grät en skvätt (ungefär 20 minuter innan jag sansade mig) inför en nyfiken skara ögon.

Nu kom min avskedskommitté; Michael, min chef från PPAG Clinic, med en vän och volontär- Jennifer och hälsade på! Spenderade 2 timmar med dem och sen blev det ju nästan bråttom. Det var ett härligt kaos på flygplatsen. Pratade med några vid min fullsmockade gate och tydligen var det 4 olika airlines som använde sig av samma gate, samtidigt. En kvinna skrek halvhysteriskt i högtalarna att nu var det dags för de som skulle åka med British Airways – ABSOLUT INGA ANDRA, SITT NER NI ANDRA! Kön ringlade lång och jag satt och väntade till den försvann innan jag smet in bland de allra sista.

Under den tiden hade kvinnan hunnit skrika två gånger till att man skulle SKYNDA sig för nu tänker de minsann stänga gaten för oss…

Nattflyget till London blev intressant. Det känns som om jag hann stänga ögonen ungefär en halvtimme mellan middagen som serverades vid 12,30 på natten och frukosten som anlände strax innan 5 på morgonen… När jag kom till London blev jag grundligt visiterad igen. Har nästan börjat fundera på om jag har någon inopererad metall i kroppen som jag inte vet om. Jag piper ju alltid var jag än har på mig!

Den här gången var nog den grundligaste av alla visiteringar då hon bad mig att spänna upp mitt bälte och sedermera kände längs troskanten om jag kanske gömde någon kniv eller så där… Det gjorde jag inte.

Nu har jag shoppat och varit trött på Heathrow i några timmar. Dags att bege sig till Sverige!

Akwabaa!

En mycket tom Kwame Nkrumah Hall

Att chilla på flaket, i Accra.

Får det lov att vara en nyplockad ghanansk apelsin?

Avskedskommitté

Flyger in över ett snöigt Stockholm.

Slutord,
18 december 2011
Mina första åtta veckor i Ghana var riktigt tuffa. Hade någon sagt till mig då att jag vid denna tidpunkt för hemresa skulle känna mig så kluven och sorgsen för att lämna detta underbara, vackra land och alla människor jag mött, då hade jag antagligen inte trott dem.

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag åkte till Ghana och att terminen blev så lyckad.
By Gods grace, som de hade sagt här nere. I’m eternally grateful.

Nu är final exams slut och alla har åkt hem.
Själv sitter jag på universitetets guesthouse i Accra i väntan på mitt flyg hem imorgon kväll/natt. Det här är nog första gången jag är helt själv på väldigt länge. Det känns bra att vara här, ”på väg” fast ändå kvar. Igår var det sååå tyst i Kwame Nkrumah Hall, skönt och spöklikt på samma gång. Imorgon ska jag försöka ta mig in till centrala Accra för att döda lite tid och göra några sista inköp på dagen. Sen bär det av hemåt. Min coping strategi att leva i förnekelse funkar riktigt bra faktiskt, får se hur det går när jag kommer hem till kalla Sverige.
De sista två veckorna här har varit helt fantastiska med vänner, musik, sol och svett.

Ghanansk filosofi och vistelsens theme song: Demarco – I love my life.
http://www.youtube.com/watch?v=dlFpFReDzt0
Ghana när det är som bäst helt enkelt.

Underbara Cape Coast, ”hemma”. Här känner man sig trygg. Här dansar folk på gatorna. Här trängs taxibilarna längs marknadsgatan. Här tutas det och säljs fisk från brickor burna på huvudet. Här kan man tillräckligt mycket för att inte tas för en turist. Här luktar det randomly salamikorv mitt i natten. Här trycker hettan så svetten rinner. Här minglar mina vänner på campus. Här trivs man.
Hej då.

Har svårt att tänka mig hur mycket jag kommer sakna det här stället. Hur mycket jag kommer sakna mina vänner, mina lärare, naturen, allt. Jag hoppas att jag en dag får återkomma.

"I’m coming home, I’m coming home, tell the world that I’m coming home".

Favvo-rasta butiken i Cape Coast


Ghanansk grönska på väg från CIE mot Kwame Nkrumah Hall


En vän på marknaden bakom vår hall.


Hej då Shelby...

I min familj gillar vi att spara på påsar... faktum är att jag fick användning för nästan alla när jag packade!


Så länge får jag leva på hoppet, one day I'll be back!

13 december 2011
Än en gång så får vattnet en del av mitt inlägg. Jag hämtar ”gärna” vatten för att duscha eller koka gröt på… men att hämta vatten för att spola toaletten med, det är nog bland det värsta som finns. En dusch klarar man på en halv hink, men att spola toaletten – bara en enda gång, det tar 2/3 hink. Så INTE värt besväret att kånka vatten 4 våningar bara för att spola.

S.O.S. har en annan betydelse här: shit-on-shit. S.O.S. är en självklar följd på de gemensamma toaletterna efter endast några dagar utan vatten.

Så, vad händer här i Ghana förutom bristen på vatten. Jag skulle säga Massor! Folk pluggar som galningar för sina final exams men trots detta så ska det umgås som aldrig förr. Detta märks framförallt på antalet sovtimmar som minskar för var dag som går. Jag har spenderat de flesta av mina kvällar med mina kompisar i årskurs 4 här (läser på årskurs 2, 3 och 4 inom samma program). Önskar att man kunnat komma alla så nära lite tidigare, nu försöker man panikpressa ur kvalitetstid och samtidigt hinna träffa så många man bara kan (en girig vill ha både kvalitet och kvantitet!).

Idag är det Lucia. Jag firade med att skriva inte en utan Två final exams.

De senaste dagarna har jag pluggat som aldrig förr för att sedan på min första final idag inse att läraren ville sätta dit oss rejält och fråga frågor endast på sådant som vi inte har gått igenom. Kul. Jag som tyckte jag kunde varenda definition till punkt och pricka och sedan inte får skriva ner en enda av dem. Den första tentan var kl 12, project management and development. Den andra tentan för dagen (och den sista i Ghana!) var klockan 15,30, social psychology. Vid denna tidpunkt var jag lite halvslut i handen och efter att ha knopat ihop totalt 22 A4 sidor för hand inom loppet av 5 timmar så hade jag dessutom fått en blåsa på tummen.

Träffade en lärare på vårat ”department” mellan mina två finals. Han frågade om jag hade varit ute och joggat. Logiken baken denna fråga tros ligga i det faktum att jag idag hade shorts på mig. Ajabaja.

Imorgon ska jag tydligen ut och ta en ”drink” med min lärare (han som jag tidigare var hemma hos och träffade fru och barn). Tiden som är kvar börjar bli knapp. Det är så mycket jag vill göra och så många jag vill hinna spendera tid med. Dessutom måste man hinna börja fundera på packningen…

Vald copingstrategi blir ”denial”. Jag tänker helt enkelt låtsas som om att jag har massa tid kvar och leva i nuet. Sömnen får gärna stryka med så länge jag får umgås med alla underbara Ghananer!

Vår garderob några veckor efter ommålning.
Nämen - försvinner inte möggel om man målar om?! ...


Vi hade några kvällar utan både el och vatten.
Så här kul kan man ha när man leker med ficklampor i mörkret!


Årets ljusstake!

2 december 2011

Nu bar det av till Kumasi igen i ottan. Vi åkte och såg en sjö som blivit till av ett meteornedslag, Lake Bosumtwi, fin natur! Dagen innehöll massa resande – såsom så många andra dagar denna resa. I tro-tron från Kumasi ut till sjön fick vi en speciell upplevelse då jag och Shelby satt inklämda på varsin sida av en stor afrikansk dam vars armhålesvett rann ner för våra armar. Samtidigt satt en man bakom Shelby och sjöng högt till musiken i hans hörlurar och längre fram i bussen stod ”konduktören” och sålde mystiska läkemedel…

Dagen därpå fortsatte resan mot Mole National Park och målet för dagen var att nå ”Larabanga”, en liten muslimsk by i närheten av parken. Efter en sex timmar lång bussresa, som faktiskt var riktigt härlig med musik i öronen och vacker natur utanför rutan, blev vi avsläppta i en by. Där spenderade vi lite Africa time innan en buss som skulle passera Larabanga dök upp. Bussen var full så vi fick ståplats. Hitintills hade det varit fina asfaltvägar men nu blev det självklart guppiga ”dirt roads”. 2 timmar senare var det kolsvart ute och vi vinglade ut ur bussen på trötta ben i Larabanga. Efter en 20 minuters promenad i mörkret kom vi fram till boendet som var helt okej standard, om än lite mycket småkryp under natten.

Helt okej standard: Varsin säng (Maddes gick sönder), en halvfungerande blå lampa, en halvtät dörr, inga myggnät, bucket showers ute i det fria och en gemensam toalett utan lampa (då det inte fanns rinnande vatten fick man självklart spola genom att hälla vatten för hand i toan). Hade det här varit fyra månader sedan hade jag antagligen bedömt situationen annorlunda.

Klockan sex nästa morgon cyklade vi de sista 6 kilometerna till nationalparken. Där började vi med en ”hike” på två timmar. Vi såg: en badande elefant, en krokodil, många små apor, antiloper och gaseller. Riktigt lyckat med andra ord och det var härligt att få komma ut i naturen på riktigt för första gången på hela Ghanaresan! Hotellet i nationalparken var lyxstandard i våra ögon, särskilt på grund av att de hade en pool. Där och i skuggan chillade vi medan vi väntade på våra rum i ca 4 timmar… På eftermiddagen åkte jag och Madde på jeep safari. Vi såg inte så mycket mer än vad vi redan sett men det var kul att sitta på taket på en bil och se solen gå ner över den afrikanska savannen.

Runt boendet på kvällen såg vi massa Pumba och även några Rafiki (från Lejonkungen).

Nästa morgon åkte killarna på jeep safari och tjejerna tog sovmorgon. Själv hade jag en helt fantastisk picnic-frukost på en utsiktsplats där jag satt och spanade över två elefanter som chillade på savannen. Trots att frukosten bestod av vitt bröd och lite groundnuts (jordnötter) så var det nog en av de bästa frukostarna jag någonsin ätit i hela mitt liv.
Dagen fortsatte i samma tecken med en timmes sol och bad i poolen innan vi begav oss till Larabanga igen. (Shelby, Madde och Steve fortsatte sin resa hemåt Cape Coast redan nu.)
Jag och Jordan undersökte Ghanas äldsta moské som är cirkus 700 år gammal. Vi hade tänkt fortsätta mot Wa, i nordväst, samma eftermiddag och spenderade nu några timmars Africa time då vi höll tummarna för att en buss eller bil skulle passera åt rätt håll. Till slut kom en bil med ett stort flak som vi och 4 andra vita damer fick lifta med. (Vägen var densamma som vi förra gången hade ståplats i buss i 2 h). Den här gången tog det 2,5 h och rumporna var möra och kläderna samt huden orangea (från vägen) när vi kom fram, en upplevelse! Måste säga att vi hade riktigt flyt den här dagen som lyckades ta oss till Wa, 3 timmar med en tro-tro avslutade färden.

Vad sägs om lite alternativa färdmedel, vi kan ju lika gärna prova allt nu när vi väl börjat!

På morgonen tog vi en tro-tro till Wechiua som är den närmaste, något civiliserade, byn när man ska ta sig till Hippo Sanctuary. Efter några timmars Africa time på Hippo Sanctuary´s kontor hade klockan hunnit bli 11 och två cyklar var framkörda åt oss. Let´s do this!

Nu följde en 20 kilometer lång cykeltur på en grus/sandväg. Solen hettade, packningen (inklusive mat och vatten för två dagar) tyngde på ryggen och solskyddsfaktorn sved i ögonen. Växlarna på min cykel var trasiga och den enda som fungerade var nr 3 av 21. Jag kunde alltså bara trampa i uppförsbackarna. Trots detta så tycker jag ändå att det var ganska trevligt. Det tror jag inte att Jordan höll med om…

Efter några timmar vid vårat mycket primitiva boende så bar det iväg till Black Volta River och där spenderade vi lite mer Africa time medan en träkanot från andra sidan floden tömdes på vatten och togs till vår sida (cirka 2 timmar). Den läckte lite med det fixades snabbt med lite lergegga. Framåt solnedgången paddlade vi ut och i skymningen såg vi TOLV stycken flodhästar på ett avstånd av knappa 20 meter. Mäktigt!

Där satt vi i vår läckande träkanot 20 meter från de 2-3 ton (per styck!) tunga flodhästarna. Jag kände mig tämligen liten.

Fick dessutom chansen att besöka Burkina-Faso då floden utgör gränsen mellan de båda länderna. Tyvärr fick vi inga bra bilder på djuren då dagsljuset var minimalt, men det känns som en petitess!
Nästa dag var cykelturen enklare då det inte är samma tryckande hetta på morgonen som det är runt 12 på dagen. Rumporna var ömma men vad gör väl det när man får uppleva en vardagsmorgon på Afrikas savann?! Underbart att se de små glada barnen traska till skolan längs vägen med sin matskål i handen. De måste ha med sig en egen skål för att få lunch i skolan. De hade inga skor med dem var glada ändå!

Resdag: 20 kilometer cykel (2 timmar på grus/sandväg), 1,5 timme tro-tro, 5 timmar tro-tro, 2 timmar tro-tro, 30 minuter promenad.

Det blev en spännande resdag. När vi efter mycket om och men kom fram till Wa med den första tro-tron så fick vi meddelat att nästa buss till Kumasi inte gick förrän på kvällen, men att det skulle gå en tro-tro när den blev full. Jag som lovat mig själv efter tidigare missöde i tro-tro att aldrig mer åka på långresa med sådan fick tänka om. Resan var jobbig, nackdelen med tro-tro är ju att sätena är låga så man inte kan vila huvudet (dvs. sova) och benen har minimalt med plats. Det visade sig också att vi inte var på väg till Kumasi utan till Techiman som var sista stoppet… suck. Där fick vi ta en ny tro-tro den sista biten som var på ungefär 2 timmar. När vi väl hittade ett boende som inte var fullt för natten i Kumasi så stupade vi i säng.

En berättelse i berättelsen: Mobilen

Ja, nu var det ju så här att under vårat första besök i Kumasi innan vi åkte till Mole National Park så försvann min mobil. Det var oklart om den trillat ur fickan eller om den blivit snodd ur densamme. Jag var lite ledsen. Inte direkt för att själva mobilen var borta utan mer för att mitt ghananska simkort med alla mina nya kontakter var borta. Mobilen var fortfarande påslagen och vi ringde och ringde under det första dygnet. Till slut så svarade någon när vi ringde kl 5 på morgonen från Larabanga nästkommande dag! Lite oklart vad som bestämdes med det lät som om jag skulle kunna få tillbaka telefonen mot pengar. Vi fick ett nummer som vi skulle ringa när vi kom tillbaka till Kumasi. Det gjorde jag och Jordan när vi anlände och det visade sig att det var en taxichaufför som hade min mobil och han visste var vi befann oss. Efter lite Africa time så mötte han upp oss vid boendet och där var den, kantstött men ack så vacker, min mobil! Chauffören blev överlycklig för mina 20 Cedi som han fick (ca 90 kronor) och jag var överlycklig över att kunna kontakta mina kursare igen!

Efter shopping i Kumasi (Jordan åkte hem på morgonen) kom jag hem till Cape Coast <3

Den 24 november firade vi Thanksgiving med amerikanarna och några ghananska och en nigeriansk vän! Det var mycket gott och super trevligt!
Några dagar av hysteriskt pluggande inför mina två första final exams följde och tisdag och onsdag denna vecka så avverkade jag dessa. 2 av 5 klara, underbart! Om jag inte helt missbedömt de 3 uppsatsfrågorna som vardera final bestod av så tror jag att jag har en god chans att få godkänt.

Nog för att jag är trött, men vem tackar nej till 12 timmar i fängelse?

Igår var det upp i ottan, här ska man inte vila bara för att man avverkat några finals inte! Det var nämligen ”World AIDS Day” och PPAG skulle ha en free clinic på Ankaful Prison. Dagen blev otroligt krävande då vi arbetade hårt utan vatten och mat (mellan 6-18). Resultatet var i mina ögon väldigt bra, över 150 fångar hann vi testa för HIV och STI (sexuellt överförbara infektioner), och vi delade ut massor av gratis medicin till de som behövde. Härligt att få vara med och göra en insats en dag som denna :)

Idag ska jag, Jennifer från PPAG och Shelby gå till stranden. En ledig dag tycker jag att man är värd innan det hysteriska final exam plugget ska fortsätta!
Ursäkta att det blev så långt, bra jobbat du som orkade läsa ända hit!

Här kommer lite bilder!

En liten översikt från resan.

Svettig tro-tro färd mot Lake Bosumtwi

Utsikt från min picnic-frukost.

In-action!

Burkina-Faso till höger, Ghana till vänster. På Black Volta River.

Jag lovar, det är flodhästar, om än lite otydliga...

2 weeks to go

16 november 2011

Nu börjar det bli uppenbart att det snart är dags för hemresa. Idag hade jag nämligen mitt sista quiz och min sista föreläsning i Ghana. Kvar har jag final exams i alla 5 kurser (och en rapport från en kurs som vi skjutit på). Det känns kul att komma hem snart men samtidigt väldigt sentimentalt att lämna alla människor och det vardagsliv man byggt upp här. Hur som helst så var det över två veckor sedan jag hann blogga så en uppdatering är på sin plats!

Check, check, check!

Akademiskt har 4 quiz avverkats (varav jag fått tillbaka 2 hitintills med positiva resultat), och grupparbeten sammanställts och presenterats. Presentation av arbeten här är spännande. Inga power points och klassen pratar om annat och går in och ut från lokalen. Tydligen förstår mina klasskamrater min engelska ungefär lika bra som jag förstår deras. De var åtminstone tysta när jag pratade så jag är nöjd.

The African belief is that the white people brought homosexuality to the continent. – What is your opinion?

Mitt i allt detta plugg har jag hunnit med lite volontärjobb på PPAG också! Höjdpunkten var när jag och bossen åkte till radiostationen och debatterade homosexualitet med en präst. Det var på ”Central Regions” radiokanal som programmet sändes, en timme långt. Anledningen var nyheten om att bistånd skulle dras in från UK om Ghana (m.fl. länder) inte ändrade sin lagstiftning. Jag har nu insett hur otroligt långt landet har att gå innan (om) det ska bli möjligt. På grund av detta fick jag gå in med inställningen ”baby steps” och ”pro health” under debatten (istället för pro homosexuality) och debatterade mot stigma och för en stödjande miljö. Bossen, Mike, debatterade kring fysiska hälsoaspekter (motverka stigma så de vågar söka hjälp på hälsokliniken när det behövs). Prästen debatterade för att vi måste hjälpa ”offren” att förändras och sluta. Själv tryckte jag på den mentala hälsan. Moderatorn delade ut frågor som stundtals var lite oförberedda, som den ovan. Måste säga att jag var nöjd med mitt bidrag efteråt och har jag fått någon att tänka efter i nya banor så är jag glad. - Baby steps.

Do you know your status?

Resten av arbetet på PPAG har gått i HIV:s fotspår. Jag har satt upp reklam i min hall och knackat lite dörr för att se om någon har lust att testa sin HIV status. En effektiv metod var att jag själv gjorde testet och nu kan visa upp att jag minsann också har gjort det och vet min status. För att minska spridningen av HIV är det väldigt viktigt att alla är medvetna om sin egen HIV status, hur läskigt det än kan vara att ta mod till sig och göra testet.

För övrigt så har jag, som uttagen till universitetslaget i fotboll, spelat en match och varit med på två träningar. Kul, kul!

Drygt 3 månader tog det innan första trafikolyckan, längre än väntat?

Förra fredagen åkte vi till Kumasi. Jordan och Shelby åkte vid lunch och jag och Madde kom efter några timmar senare. Vi hade tydligen missat sista bussen så vi hoppade på en tro tro istället. Chaufförens drag inkluderade impulsivitet, stress och begränsade körkunskaper. Efter ungefär en halvtimme vid en omkörning körde han in i lastbilen framför istället för att faktiskt köra om den… Trots att ”bara” backspegeln rök och bara en liten del av själva bilen så var det en rejäl krock då vi körde i runt 100km/h. Personerna i den andra bilen var väldigt arga och hälften av de i vår bil krävde pengarna tillbaka för att strunta i resan och åka tillbaka till Cape Coast. Lite skakis och mörbultade med ömma knän fortsatte vi tappert vår resa.

En natt i bushen, shopping och hantverk

När vi kom fram var klockan ganska mycket. Min kompis Fathia som jag lärt känna på fotbollen, var hemma och hälsade på sin familj i Kumasi samma helg. Hon och hennes kusin hämtade upp oss vid tro tron och efter en galen färd (tvivlar på att kusinen faktiskt hade körkort) med cirka 15 motorstopp var vi framme i deras by utanför staden. Där sov vi över och på lördagen fick vi både frukost och lunch (fufu såklart) av dem! Vi var också iväg till en annan by och såg när de vävde de traditionella ghananska kläderna. På Fathias familjs tomt finns massor av träd som vi var fascinerade av: apelsin, tangerine (typ som clementin), mango, avokado, guava, afrikanskt äppelträd, bananer, matbananer, medicinträd… Snacka om produktiv mark!

På eftermiddagen mötte vi upp Jordan och Shelby ”i stan” och shoppade lite innan vi stupade i säng strax efter 21 tiden. Dagen därpå åkte Shelby och Madde hem tidigt och jag och Jordan utforskade en ”craft village” där de gjorde skulpturer i trä och liknande, innan vi också begav oss. (Ingen krock på vägen hem som tur var).

Den stora resan

Imorgon bär det av till Kumasi igen. Där ska vi övernatta innan vi på fredag ska fortsätta resan norrut mot Mole nationalpark (safari!). Vi är mycket spända på vad som väntar oss i norr. I Ghana är det en stor klyfta mellan hur utvecklat landet är i söder vs. i norr. I norr är de betydligt fattigare och mer konservativa som vi förstått det. Ett riktigt äventyr!

Havregrynsgröt med kanel och krossade linfrön samt havremjölk. Riskaka med kaviar. Färsk ananas och juice. Bästa frukosten sen jag kom till Ghana! (Tack familjen för det svenska bidraget!)


Upprörda människor efter krocken


Fathia på vävstället

Chokladträd!  (Cocoa)

Hantverk på G!

30 oktober 2011

Nämen hej! Det var inte igår!
Sen sist har jag lärt mig att laga min favoriträtt ”red red” som består av fried plantains och bean stew. Ser fram emot att försöka mig på det hela i Sverige med lite alternativa ingredienser! Det var en ghanansk vän som är uppväxt i Nigeria, Tega, som lärde mig och Shelby att laga red red. Man ser lätt vilka tjejer som är från Nigeria vs. Ghana – de från Nigeria älskar accessoarer, allt från väskor till peruker, smycken och hårspännen!

Fun fact peruker: I princip alla kvinnor i Ghana med långt hår har peruker/låtsas hår. De flätar sitt eget hår och syr fast löshår i det. Tvättas cirka varannan månad. Förutom att det känns lätt ohygieniskt så måste det vara fruktansvärt varmt! Kliar gör det dessutom – de går runt med små pinnar av plast som liknar tandpetare som de kliar med i hårbotten.

Lördag den 22 oktober skulle familjen anlända i Accra på kvällen. Jag behövde nya skor så jag åkte extra tidigt för att hinna shoppa lite. Gick hemifrån 6,15 och bussen avgick 7,40. Chauffören förklarade att det var på slutstationen som jag skulle av så i lugn och ro satt jag på bussen. Efter några timmar tyckte jag att det tog en faslig tid. Till slut stannade bussen och alla gick av… i något som såg ut som en liten by. Inte kan det här vara Accra?

Sorry, where are we? This is Tema, we passed Accra a while back.
How far is this from Accra? About 30 km.
…

Jaha, då har man varit öster om Accra åtminstone! Chauffören sa att jag kunde få åka med bussen tillbaka när den skulle göra det 1,5 timme senare, så det var bara att vänta och till slut kom jag ju faktiskt fram till Accra… även om det tog lika lång tid som det tar att flyga till Accra från London.

Veckan med familjen blev helt perfekt! Vi hade en dag i Accra då vi såg Square of Independence, Culture Market, stranden mm. allt i fint väder. Vi åkte tro tro med ac till Cape Coast och utvilade på måndagen fick familjen se campus mellan mina föreläsningar i den stekande solen. De var även modiga nog att smaka både red red och fufu! På tisdagen var de på Cape Coast Castle på morgonen när jag hade föreläsning och efter det så bar det iväg mot Axim Beach Resort några timmar väster om Cape Coast. Det var en underbart vacker plats med en lång strand, fina palmer, massa ödlor och fräscht boende. På onsdagen var det regnigt på förmiddagen så vi motionerade längs stranden och badade. Jag, syrran och mamma åkte in till Axim på eftermiddagen då solen tittade fram. De hade också ett fort och en väldans massa fiskebåtar men annars inte så mycket att se. Vi köpte med oss kaffe, vatten, vin och gin (i påsar) tillbaka till resorten.

Såg en ödla som tappade svansen och både svansen och ödlan överlevde. Den sistnämnda sprang iväg och den första låg och vred på sig enda till vi tappade intresse för den och gick till middagen.

På torsdagen fick vi riktigt fint väder och hela dagen spenderades på stranden och i vattnet. Även fredag morgon var det strålande sol och somliga i familjen började se lätt röda ut så det var nog bra att det blev en halvdag innan vi åkte tillbaka mot Cape Coast. Utvilade, svettiga och lyckliga. Åt en underbar pizza på kvällen, trodde inte de kunde göra bra pizzor i Ghana sen tidigare erfarenhet men där misstog jag mig! Den sista dagen för familjen i Ghana blev det shopping i Cape Coast.

En helt underbar vecka med familj, avkoppling, sol (svett), vin och bad!

15 oktober 2011

Äntligen har jag hittat en volontärplats! Skulle dit i fredags men då var bossen på stället i Accra och bad mig komma på lördagsmorgonen istället då de skulle ha en invigning av ”Young and Wise Club”. Det passade ju helt perfekt då det innebar att jag slapp vara med på crosscountry loppet! Volontärplatsen är på en klinik som heter ”PPAG Clinic”, det står för Planned Parenthood Association of Ghana. Där gör de allt möjligt men idag skulle vi alltså inviga en förening som heter Young and Wise som handlar om att ungdomar ska kunna göra aktiva val inom sexuell och reproduktiv hälsa grundat på kunskap. Ett av målen är ju givetvis att reducera spridningen av HIV. Det första Mike, bossen, sa till mig var att han hade tråkiga nyheter men att han trodde att jag kunde hantera det:

”You are going to be the chairperson for this function”

Undrade en stund vad som skulle komma med den uppgiften då jag inte var insatt, men det visade sig snart! En man gjorde en hejdundrande introduktion om att God Almighty var deras ordförande, men att de inte kunde se honom med blotta ögat och därför behövdes en fysisk person etc. etc. – välkommen upp Malin Carlstrom! Där skulle jag alltså sitta på en stol på scenen… okej. Mannen frågade högtidligt om jag accepterade uppgiften och jag fick hålla ett kort tal om att jag var hedrad att så få göra. Enligt dagordningen skulle jag även hålla i ”closing remarks” så resten av mötet/invigningen satt jag där på scenen och tog anteckningar och knopade ihop ett litet avslutningstal som jag sedan fick hålla i. Avslutade min summering av vad som blivit sagt med deras slogan:

Enjoy your Youth [och församlingen svarar] be Wise!

Mycket uppskattat. Nu drog vi vidare till Science (universitetets föreläsningskomplex) för att hålla i en lektion om HIV och AIDS. Jag och de två andra volontärerna Jennifer och Jennifer från USA satt längst bak och kom med frågor osv. när diskussionen avstannade. Det var riktigt kul att lyssna på och jag lärde mig massor! Mina två nya vänner verkar dessutom hel schyssta och jag ser fram emot att spendera mer tid med dem på volontärplatsen, skönt att komma bort från skolmiljön ibland.

Omväxling förnöjer. 7 timmars volontärarbete en lördag, check! Tillbaka till plugget!

Nu ska jag försöka hårdplugga en vecka innan min kära familj kommer på besök, för då lär det inte bli så mycket studier gjorda. Förhoppningsvis hinner jag med lite volontärarbete i veckan också :)

En av alla knasiga statyer på campus, denna precis intill Science

Snacka om kamoflage!

11 oktober 2011

I fredags åkte jag, Steve och Jordan till Busua (Madde kom på lördag morgon) som är en liten by vid den västra kusten. Den var betydligt större än Akwidaa och hade ett utbud av boenden och restauranger – men framförallt så fanns det EL! Natten fredag till lördag var intressant. Det spelades musik. Musiken var väldigt hög. Musiken slutade aldrig att ljuda (med undantag för 30 minuter mellan 7 och 7:30 på morgonen)… När man kom ut på gatan utanför boendet på lördagsmorgonen förstod man varför det lät så högt:


Tydligen så festar man i 2 dagar då det har varit begravning…

Regnet det bara öser ner…

Som vanligt hade vi tur med vädret och det regnade hela helgen! Det gjorde inte så mycket den här gången eftersom vi skulle surfa, nu behövde vi inte oroa oss lika mycket för att bränna oss. På lördagen surfade vi i flera timmar, det var riktigt kul och det var svårt att känna hur trött och hungrig man egentligen var då man var ute bland vågorna och svalde saltvatten! Man kan ju inte direkt säga att någon av oss kan surfa, men i slutet av dagen hade jag kommit upp flera gånger och var nöjd med det!
På kvällen var det fest på Black Star Surf Shop vid stranden och de tände brasa och hade DJ och människor dansade. Vi gick och la oss vid 23 och sov betydligt bättre den här natten!

Lättare sagt än gjort = mörbultade

På söndagen var vi uppe med tuppen för att hinna surfa innan vi skulle åka hem. Lättare sagt än gjort: när vi kom ner till stranden så var det lågvatten och de små vågorna var så nära botten att det skulle vara omöjligt att surfa på dem. Vi väntade i två timmar till vågorna blivit större och kastade oss sedan ut i vattnet. Dumt gjort. Det var verkligen inte en bra tid för att surfa. Två timmar senare var vi alla mörbultade med lättare hjärnskakningar, skrapsår från botten osv. Själv hade jag riktigt tur då säkerhetslinan slet tag i mitt öra och drog ut ett örhänge – att pluppen lossnade först så jag fick behålla örsnibben. (Sörjer däremot mitt örhänge i guld som hängt med i ca 8 år nu…). Men kul hade vi!

”Malin, am out of campus for 3 weeks on an official. My lectures will not come on.”

En härlig start på en ny skolvecka – tydligen så är läraren jag har i tre ämnen bortrest nu. Vi har 6 veckor kvar till final exams och massor kvar på kursplanen att lära oss innan dess.
PANIK!
Framåt eftermiddagen ringde min lärare och bad mig introducera ett grupparbete i kursen som jag är courserep i. Det betyder att vi har grupparbeten i alla de tre kurser som jag har med honom och att jag borde släppa paniken över att jag inte vet vad jag ska göra/läsa. Nu har jag snarare panik över att jag har fyra grupparbeten i fyra olika kurser. Funderar på hur logistiken ska gå ihop när vi ska ses för att arbeta…

Run Forest, run!

Nu har sportchefen varit på mig och Madde i veckor om att vi ska gå med i friidrottslaget. Vi har bestämt sagt nej. På lördag är det crosscountry i Hall Games och han har tjatat och tjatat och tjatat och nu har vi till slut sagt ja till att springa 8 km på lördag morgon klockan 6. Helt galet. Har nog aldrig varit så fruktansvärt osugen på att göra någonting för Hallen. Om min friidrottande vän Mikaela var här kunde hon kanske komma med lite tips, springa igenom banan med oss och peppa oss till max! Vi har sagt till sportchefen att OM gör vi loppet på 45 minuter så kommer vi vara både nöjda och överraskade… jag hoppas han förstår att det är sant och att varken jag eller Madde är några löpare. Återstår att se.



Dansande lokalbefolkning på stranden


Tittut!

Dags att surfa!

Det rosa huset bodde vi i. Regnet det bara öser ner...


Nu ska jag iväg och introducera ett grupparbete för 40 högljudda ghananer. Håller tummarna för att rösten håller.

4 oktober 2011
Att läsa en kurs som ”individual growth and development” i ett land som Ghana är väldigt intressant. Jag har sett fram emot kursens innehåll sen jag fick nys om den, att analysera hur livets olika faser ställer människor inför olika problem. Men det blev en helt annan dimension. Idag, och förra veckan, har vi pratat om ålderdom och även döden idag. Jag fick sakligt berättat för mig under rubriken ”major health conditions of ageing” att vissa äldre kan råka ut för en ”spiritual disconnect” vilket innebär att deras inre ande blivit ond, en motsättning till normala andar. Dessa äldre människor förklaras då som häxor och blir sända till en by här i Ghana (ja den finns på riktigt). Det räcker med att det går ett rykte om att en äldre persons ande blivit ond/är en häxa för att denne ska skickas bort.

Det hela slutade med en gravallvarlig fråga: Ni har väl häxor i Sverige också Malin?
… eh… nej? Vi har mentalt sjuka men de försöker vi hjälpa, inte skicka iväg…?

Föreläsningen fortsatte och vi gick igenom tidsdimensioner, den som går runt runt runt framförallt. Efter döden når vi ”spiritualization”, blir sedan ”ancestors” och sedan blir vi reinkarnerade i en ny människa. Har man skött sig kan man till och med komma till samma familj. En i klassen frågade om han kunde återfödas som en Europé… föreläsarens svar blev att ”Malin kan födas som en afrikan i nästa liv, men det kommer fortfarande vara hennes ande trots att hon blivit svart”. Om jag ska återfödas vill jag nog inte bli människa igen. En örn kanske vore något..?

Låt den rätte komma in

I söndags var jag på middag hos min lärare!
Han sa i förra veckan att han ville bjuda in mig på middag med hans familj. Säga nej kändes lite otacksamt face to face och han nämnde ju faktiskt en familj och så småningom även en fru, bingo - middag it is!
Han hämtade upp mig med sin bil och vi åkte till deras hus där jag blev bjuden på fufu, den gick ner helt okej. Det bästa var att hans fru inte åt upp all sin mat så jag kände att det var okej att lämna samma mängd som hon lämnade. Vi hade faktiskt jätte trevligt, kändes som om man umgicks med vänner (läraren är 35 år och frugan 30). De hade ett jämställt ”västerländskt” förhållande vilket var en lättnad. Deras son ”Kobi” på 10 månader var hur söt som helst. Han var nyfiken på mig men också lite rädd för spöket som invaderat deras hem. Har funderat på det förut men blev extra tydligt nu: har du sett någon vampyrserie eller film? Min föreläsare säger följande:

”Nu när du blivit inbjuden till vårt hem så ska du veta att du alltid är välkommen hit. Du behöver inte ringa först eller någonting, det är bara att komma förbi, om du är hungrig får du mat…”

Kan inte hjälpa att dra paralleller till vampyrserier. Gosh, vilken nörd jag känner mig som nu, har nog tittat för mycket på tv. Faktum är att Harriets familj sa precis samma sak när vi varit på middag hos dem. Just frasen ”invited into our home”…

I övrigt så vann vi fotbollen. Blev dessutom erbjudna platser i Cape Coasts damlag i fotboll av lagets tränare som letat nytt folk vid finalmatchen. Samtliga matcher spelades på söndagar så det var inget för oss som vill hinna resa och se landet lite på helgerna. Annars har det pluggats en del; min första assignment blev bra (hoppas läraren håller med). Lite krångel med att skriva ut den bara, strömavbrott och grejer…
Nu har vi inte haft vatten sen i fredags morse så rundorna med hinkar upp i trapporna har börjat igen.
Kwame Nkrumah Hall får en ansiktslyftning. Eller ja, de håller på och målar om alla ytor så det börjar se riktigt fräscht ut! Frågan är varför de inte fixar sånt under sommarlovet….

Lökarnas tid har onekligen anlänt

I lördags kväll var vi ute och dansade lite på ett lokalt ställe. Det var galet varmt men härlig stämning! Folk gick runt med handdukar runt halsen. Som tur är var alla svettiga så det kändes mer överkomligt att vara mer eller mindre genomsvettig. Det börjar för övrigt bli jäkligt varmt här på dagarna. Vet inte riktigt vad man ska ha på sig för att hålla värmen borta och inte se lika svettig ut… Madde hade helt fel lösning idag dock: hennes ljusblå skjorta var rätt fläckig när hon kom hem! Själv såg jag ut som om jag precis avklarat ett träningspass när jag kom till CIE imorse, det rann längs både armar och ben. Man får väl satsa på vitt eller mönstrat, och pösigt istället för åtsittande. Sen kanske man ska sluta gå så nedrans fort och försöka komma in i afrikanernas lunk istället… men då får man ju inte sova lika länge!

Det mesta dricks/äts ur påsar här. Ovan: en shot.
I övrigt: vatten, mjukglass, yoghurt...


Svettiga pojkar efter dans på stan, Domenic, Jordan och Iversson


Vill avsluta med att tacka min syster som skickade fina höstbilder till mig häromdagen! … och alla som följer mig och kommenterar såklart! Ta hand om er allihopa.
2 månader avklarade, 11 veckor kvar!

27 september 2011

Första matchen i hallgames, fotboll, vann vi med 5-0!
Onsdagen, dagen efter matchen, kände jag mig hängig och riktigt nere. Kändes som om jag höll på att bli sjuk igen, det spöregnade dessutom hela dagen i kombination med strömavbrott, så plugga gick inte heller (blött på balkongen i ljuset och inne var det mörkt). Jag och Shelby satt mest och deppade tillsammans, tur att man har andra som känner likadant ibland!

Nej vi har ingen rätt att kompensera er..?

På torsdagen var jag riktigt seg men jag och Madde tog oss till Vodafone för att se om de kunde/hade löst problemet med våra mobiler än. Det hade de inte. På två timmar provade de att ändra En inställning och bad oss att prova ringa och skicka sms till Sverige (på egen bekostnad) för att se om det funkade – det funkade inte. Vår fråga – vad ska vi göra då då? Svar: vi har gjort allt vi kunnat, jag vet väl inte vad ni ska göra…
Snacka om service minded, kompensation (för alla sms vi skickat som inte kommit fram, för alla gånger de velat att vi ska ”prova” om de funkar) var det inte tal om, de hade tydligen inte rätt att ge kompensation, för något…
Gick därifrån med ett mobilt bredband istället, kändes riktigt jävligt att spendera mer pengar hos dem, men de är rätt ensamma på marknaden vad jag vet så var så illa tvungen. Nu har jag åtminstone internet hemma.

Satan i gatan

När vi kom tillbaka från Vodafone la jag mig för att vila en stund. Vi hade ju fotbollsmatch på eftermiddagen så tänkte att en Ipren och lite vila skulle göra susen… Jag kom inte upp ur sängen igen på flera timmar. Var riktigt besviken, fotbollen är ju ljuset i mörkret här nere, hade verkligen sett fram emot att spela igen. Men med feberfrossa och en snuvig näsa blev jag kvar hemma. Som tur är vann de matchen (1-0) så vi gick vidare till final.

På fredagen var jag fortfarande dålig men vi tog vårt pick och pack och drog västerut längs kusten. Efter en lång resa kom vi i mörkret fram till Green Turtle Lodge i närheten av byn Akwidaa. Sista timmen i den skumpiga tro-tron var det kolsvart runt omkring oss. Då och då passerade vi mindre byar då vi såg människor gå runt med ficklampor och någon enstaka eld brann. Snacka om långt från vår svenska vardag, att inte ens ha el. Dessutom blir det kolsvart runt 18,30 här varje dag.

På lördagen hade vi otur med vädret, det var mulet och duggade lite till och från. Vi promenerade längs stranden till Akwidaa vilket visade sig vara den mest primitiva by vi sett hitintills. Ungarna i byn satt som klistrade vid oss och det var riktigt skönt att komma därifrån (med en påse ris till lunch). Kvällen var riktigt lyckad, några sydafrikaner som var där tände en stor eld på stranden och parkerade sina bilar med musik bredvid. Helt underbart att sitta där i värmen från elden och lyssna på musik och höra vågorna slå in mot stranden!

Another day in ”paradise”

Självklart var det strålande väder på söndagen när vi skulle åka hemåt. Fick knappa två timmar på stranden (9-11) men det kanske var tur att det inte blev mer i den starka solen. Efter en stunds solande tog jag och Jordan en promenad längs den långa stranden och plaskade i vattnet, underbart vackert! We’ll be back!

På måndagen fick jag två grupparbeten introducerade och en home assignment i social psykologin som ska bli riktigt kul! Rösten/halsen kärvar och förkylningen släpper inte, men känns som om Ghana börjat växa lite i mina ögon till slut vilket är skönt. Troligen är det tanken på att det inte är så långt kvar nu som slagit rot. Vi börjar bli stressade över hur vi ska hinna med alla weekendresor som vi vill göra!

Idag är det final i fotbollen. Jag vill vill vill vill vill så gärna spela!!! Är helt inställd på att göra det också trots min hesa hals, det är ju trots allt final! Vi får se om coachen låter mig spela trots min bristande fysik. Mycket troligt.

Vy mot stranden från Green Turtle Lodge


Gruppboende på madrasser med myggnät, slitna resenärer

Kvällschill vid brasan

Steve och Shelby badar


Akwidaa...

Bumpy ride!

Hoppas hösten är snäll mot er där hemma och att era förkylningar, precis som min, släpper snart!

12 september 2011

Nu har samtliga av mina kurser börjat vilket känns helt underbart! Fortfarande uteblir föreläsare lite då och då vilket gjorde att jag förra veckan var föreläsningsfri tisdag, torsdag och fredag. Spenderade tiden med att plugga samt hänga på stranden på torsdagen. Jag och Jordan har bestämt att det är vår stranddag då ingen av oss har föreläsningar då. Vi får se om vädret och studiemängden tillåter det! Nu har de förhoppningsvis roddat klart med lektionstider också och äntligen hittat en sal som rymmer hela gruppen studenter i social psychology. Den salen invigs nästa vecka, idag fick några sitta utanför klassrummet och några på bord längst bak, vi är ungefär 170 stycken. Resten av schemat har artat sig så att jag är föreläsningsfri både torsdag och fredag framöver.

En helg i hufvudstaden

Äntligen skulle vi upptäcka Accra! Klockan 6,15 på lördag morgon drog vi från Kwame Nkrumah men med lite Africa Time så var vi inte på en buss till Accra förrän efter 8. Tack vare sjuka trafikköer när vi närmade oss var vi inte framme förrän 12,30. Vi åt en underbar västerländsk lunch bestående av pommes, ketchup och en marinerad, grillad kyckling (nästan filé!). Träffade Sofie från klassen i Göteborg (efterlängtat!) och hon och hennes kille Jens hängde på till Accra Mall. Härligt med AC och lite civiliserade influenser men köpcentret levde inte riktigt upp till förväntningarna. Vi fortsatte till en marknad där vi fyndade lite second hand innan vi åkte till boendet för att fräscha upp oss. På kvällen blev det utgång. Det var trevligt men faktum är att de spelar sjukt hög musik. Musiken är bra till en början men efter några timmar då man fortfarande inte känner igen en enda låt och ingen är på engelska så börjar man lessna lite.

Kulturella skillnader: Killarna är först på dansgolvet här och står gärna i grupp med varandra och dansar. Se upp för dansanta ghananska tjejer, de gnuggar sig gärna mot andra tjejer som de inte känner.

Nästa dag körde jag och Madde vårt eget race medan killarna, Steve och Jordan, var iväg på sitt håll. Vi kikade på Sofie och Jens boende vilket var väldigt mysigt och hemtrevligt! Sedan drog vi på marknad och fyndade, bland annat ett par fotbollsskor för cirka 50 kronor, värt! På marknaden råkade jag ut för ännu en kulturell skillnad, om man nu kan skylla det hela på det.
Följande utspelade sig:

Jag står och pratar med några försäljare som jag ville köpa shorts av medan Madde provar jeans en bit bort. De börjar prata på Twi (eller något annat ghananskt språk) varpå jag föreslår att de ska prata engelska så att jag får vara med i konversationen.
Mannen närmast säger att jag nog skulle skratta om jag visste vad de pratade om.
Han forstätter som om deras diskussion var den mest naturliga i världen: We were discussing whether you were the kind of person who makes noises in bed or not.
Mannen bredvid förtydligar: In a romantic way that is…
Hädanefter ska jag inte be någon att prata engelska utan förbli lyckligt oförstående.

Hemresan gick betydligt smidigare på 2 timmar ända fram till Kwame! Tyvärr märkte vi att våra eluttag gett upp igen så maten i kylen luktade mindre trevligt och var rumstempererad. Brödet i butiken var slut så det vara bara inse att vi inte skulle få frukost innan måndagsföreläsningen klockan 6,30. Däremot fick vi en härlig känsla av ”home sweet home” när vi klev ur minibussen och traskade stigen upp mot Kwame Nkrumah Hall.

Av min lite annorlunda föreläsare som jag inser att jag inte förstår kan jag idag ha fått två rapporter att skriva… det är lite oklart. För det första skulle jag ta med en tolk och åka ut till någon by (fick inte välja någon i klassen som tolk)… och för det andra skulle vi boka ett datum då han skulle ha privatföreläsning för mig på hans kontor i ämnet ”puberty rights” så att jag skulle kunna ”bli en av dem på riktigt” och kunna skriva en bra uppsats om det sen. Imorgon tror jag att han ska få förtydliga om han konstant skämtar eller om jag förväntas skapa någon form av rapport.

Nu håller jag tummarna för att eluttagen fungerar framöver. Jag har saknat min grötfrukost, mobilbatteri, att kunna använda datorn och att ha ett kallt kylskåp…

Som de längtat, och i Accra fick de åter mötas!

Ghananer är väldigt dåliga på att använda papperskorgar, kanske pga bristen på dessa.

Utekväll i Accra