Bzz Bzz

20 december 2011
Jag har insett att jag verkligen har lyckats anpassa mig till ett ghananskt leverne. Vad är det som tyder på detta?

* Två ghananska vänner har ursäktat sig och trott de ringt fel när jag svarat. Detta på grund av att jag tydligen lät som en ghanan när jag svarade. Stolt!

* Att åka tro-tro och inte fråga om priset när man betalar utan betala jämnt utan att behöva fråga.

* Att kolla om vattnet funkar direkt man kommer till ett nytt boende och omedelbart börja fylla hinkar med vatten om det för stunden funkar. Man antar helt enkelt att det inte kommer att funka inom en snar framtid.

* Att lägga på luren i örat på någon utan att säga hej då. Varför säga hej då när man själv anser att konversationen är över? Inga konstigheter.

* Att äta mat i stånd på gatan istället för på restauranger, gärna direkt ur en plastpåse.

* Att inte kunna bli lurad av försäljare, jag skulle säga att jag har stenkoll på läget helt enkelt!

… med mera!

Igår var jag in till Accra och shoppade lite. Lyckades ta tro-tro och hitta heeelt själv både in till stan från förorten jag var i och tillbaka igen. När jag kom tillbaka till universitets guest house som jag bodde på så blev det plötsligt bråttom. De hade kommit på att de skulle skjutsa mig till flygplatsen redan klockan 17,30. (Flyget går 23,30 från samma stad…).
Eftersom jag inte hade tillgång till mitt rum blev det en dusch i handfatet på toaletten och självklart svettades jag som aldrig förr när jag äntligen var klar. Tog ungefär 10 minuter att få på mig jeansen som jag skulle flyga i då benen vägrade bli torra.

Ett sista marriage proposal

Självklart skulle ett sista marriage proposal komma min väg. I all min stress så ville en av de anställda på stället ha mina kontaktuppgifter och vägrade lämna mig ifred då jag stod och stuvade i mina väskor samtidigt som jag försökte torka framför en ac.

”You’ve put your waist beads on wrong, they are supposed to go inside the pants and not outside on your belt.”

No shit Sherlock… Men tack för att du påpekade att jag inte hunnit klä på mig ordentligt. Då han såg detta som väldigt opassande att han kunde se mina waist beads (som ska vara ”hemliga”) så var jag nu tvungen att gå på toaletten och kränga ner jeansen igen för att få på mig dem ordentligt. Rätt ska vara rätt.

När jag blivit droppad på flygplatsen kom det lite fina sms från vänner. Jag grät en skvätt (ungefär 20 minuter innan jag sansade mig) inför en nyfiken skara ögon.

Nu kom min avskedskommitté; Michael, min chef från PPAG Clinic, med en vän och volontär- Jennifer och hälsade på! Spenderade 2 timmar med dem och sen blev det ju nästan bråttom. Det var ett härligt kaos på flygplatsen. Pratade med några vid min fullsmockade gate och tydligen var det 4 olika airlines som använde sig av samma gate, samtidigt. En kvinna skrek halvhysteriskt i högtalarna att nu var det dags för de som skulle åka med British Airways – ABSOLUT INGA ANDRA, SITT NER NI ANDRA! Kön ringlade lång och jag satt och väntade till den försvann innan jag smet in bland de allra sista.

Under den tiden hade kvinnan hunnit skrika två gånger till att man skulle SKYNDA sig för nu tänker de minsann stänga gaten för oss…

Nattflyget till London blev intressant. Det känns som om jag hann stänga ögonen ungefär en halvtimme mellan middagen som serverades vid 12,30 på natten och frukosten som anlände strax innan 5 på morgonen… När jag kom till London blev jag grundligt visiterad igen. Har nästan börjat fundera på om jag har någon inopererad metall i kroppen som jag inte vet om. Jag piper ju alltid var jag än har på mig!

Den här gången var nog den grundligaste av alla visiteringar då hon bad mig att spänna upp mitt bälte och sedermera kände längs troskanten om jag kanske gömde någon kniv eller så där… Det gjorde jag inte.

Nu har jag shoppat och varit trött på Heathrow i några timmar. Dags att bege sig till Sverige!

Akwabaa!

En mycket tom Kwame Nkrumah Hall

Att chilla på flaket, i Accra.

Får det lov att vara en nyplockad ghanansk apelsin?

Avskedskommitté

Flyger in över ett snöigt Stockholm.