Bzz Bzz

27 september 2011

Första matchen i hallgames, fotboll, vann vi med 5-0!
Onsdagen, dagen efter matchen, kände jag mig hängig och riktigt nere. Kändes som om jag höll på att bli sjuk igen, det spöregnade dessutom hela dagen i kombination med strömavbrott, så plugga gick inte heller (blött på balkongen i ljuset och inne var det mörkt). Jag och Shelby satt mest och deppade tillsammans, tur att man har andra som känner likadant ibland!

Nej vi har ingen rätt att kompensera er..?

På torsdagen var jag riktigt seg men jag och Madde tog oss till Vodafone för att se om de kunde/hade löst problemet med våra mobiler än. Det hade de inte. På två timmar provade de att ändra En inställning och bad oss att prova ringa och skicka sms till Sverige (på egen bekostnad) för att se om det funkade – det funkade inte. Vår fråga – vad ska vi göra då då? Svar: vi har gjort allt vi kunnat, jag vet väl inte vad ni ska göra…
Snacka om service minded, kompensation (för alla sms vi skickat som inte kommit fram, för alla gånger de velat att vi ska ”prova” om de funkar) var det inte tal om, de hade tydligen inte rätt att ge kompensation, för något…
Gick därifrån med ett mobilt bredband istället, kändes riktigt jävligt att spendera mer pengar hos dem, men de är rätt ensamma på marknaden vad jag vet så var så illa tvungen. Nu har jag åtminstone internet hemma.

Satan i gatan

När vi kom tillbaka från Vodafone la jag mig för att vila en stund. Vi hade ju fotbollsmatch på eftermiddagen så tänkte att en Ipren och lite vila skulle göra susen… Jag kom inte upp ur sängen igen på flera timmar. Var riktigt besviken, fotbollen är ju ljuset i mörkret här nere, hade verkligen sett fram emot att spela igen. Men med feberfrossa och en snuvig näsa blev jag kvar hemma. Som tur är vann de matchen (1-0) så vi gick vidare till final.

På fredagen var jag fortfarande dålig men vi tog vårt pick och pack och drog västerut längs kusten. Efter en lång resa kom vi i mörkret fram till Green Turtle Lodge i närheten av byn Akwidaa. Sista timmen i den skumpiga tro-tron var det kolsvart runt omkring oss. Då och då passerade vi mindre byar då vi såg människor gå runt med ficklampor och någon enstaka eld brann. Snacka om långt från vår svenska vardag, att inte ens ha el. Dessutom blir det kolsvart runt 18,30 här varje dag.

På lördagen hade vi otur med vädret, det var mulet och duggade lite till och från. Vi promenerade längs stranden till Akwidaa vilket visade sig vara den mest primitiva by vi sett hitintills. Ungarna i byn satt som klistrade vid oss och det var riktigt skönt att komma därifrån (med en påse ris till lunch). Kvällen var riktigt lyckad, några sydafrikaner som var där tände en stor eld på stranden och parkerade sina bilar med musik bredvid. Helt underbart att sitta där i värmen från elden och lyssna på musik och höra vågorna slå in mot stranden!

Another day in ”paradise”

Självklart var det strålande väder på söndagen när vi skulle åka hemåt. Fick knappa två timmar på stranden (9-11) men det kanske var tur att det inte blev mer i den starka solen. Efter en stunds solande tog jag och Jordan en promenad längs den långa stranden och plaskade i vattnet, underbart vackert! We’ll be back!

På måndagen fick jag två grupparbeten introducerade och en home assignment i social psykologin som ska bli riktigt kul! Rösten/halsen kärvar och förkylningen släpper inte, men känns som om Ghana börjat växa lite i mina ögon till slut vilket är skönt. Troligen är det tanken på att det inte är så långt kvar nu som slagit rot. Vi börjar bli stressade över hur vi ska hinna med alla weekendresor som vi vill göra!

Idag är det final i fotbollen. Jag vill vill vill vill vill så gärna spela!!! Är helt inställd på att göra det också trots min hesa hals, det är ju trots allt final! Vi får se om coachen låter mig spela trots min bristande fysik. Mycket troligt.

Vy mot stranden från Green Turtle Lodge


Gruppboende på madrasser med myggnät, slitna resenärer

Kvällschill vid brasan

Steve och Shelby badar


Akwidaa...

Bumpy ride!

Hoppas hösten är snäll mot er där hemma och att era förkylningar, precis som min, släpper snart!

19 september 2011

Efter min föreläsning på tisdag eftermiddag med min mest frekventa föreläsare så hade jag några punkter att anmärka på efteråt: Snälla gör någon annan till courserep och snälla – det svenska skolsystemet inte fungerar likadant som det i Ghana, jag förstår inte automatiskt vad jag förväntas göra när du slänger ut lösa meningar om rapporter…

Han ville ta diskussionen på sitt kontor

Då så, kontoret it is! Spenderade kommande 30 minuter där diskuterandes allt från att jag inte förstår hans skämt/ när han skämtar kontra menar allvar, att vi inte fått kursplaner för två av hans kurser, vilka böcker som ska läsas och vilka sporter vi utövar på fritiden (?). Så himla skönt att jag sagt ifrån! Resulterade i att jag fick de två saknade kursplanerna, att han utförligt beskrev hur saker och ting går till och att han är förstående till att jag kanske missar någon föreläsning när vi har fotbollsmatch. På föreläsningen dagen efter var han mycket mer pedagogisk än innan och trackade andra än bara mig med frågor, lovely!

Resten av veckan flöt på utan större anmärkning. En tur på stan, träffade Sofie och Jens hemifrån igen vilket va super kul, festade lite på fredagskvällen och på söndagen gjorde jag ett tappert försök till att plugga. Synd att jag inte kan lägga upp filmer här, då skulle ni förstå hur ”lätt” det är att plugga hemma. Det var strömavbrott så fick sitta på balkongen och plugga för att få ljus, på innergården lät det däremot som om ett gäng huliganer på en fotbollsmatch höll igång. Det var trummor, blåsinstrument, skrik, sång… Var tvungen att filma en snutt för att minnas dessa stunder när jag tycker någon stör hemma på biblioteket.

Som rastlösa djur: hoppar mellan balkonger och den som låter högst vinner

Vi var hembjudna till vår Ghananske vän Harriets familj på lunch/middag på söndagen. Som tur är visste hon att jag inte gillar fufu, så jag fick ris istället för degklump. Den obligatoriska fufu soppan var däremot fylld med kyckling, en hel fisk, ko- och getkött… Fisken var faktiskt riktigt god. Geten lämnade jag och halva ko-klumpen var jag tvungen att spotta ut, ben och grejer… När vi kom tillbaka till boendet var vi mätta som aldrig förr – då kommer coachen och möter oss – det är fotbollsträning - nu!!!
Det var bara att kämpa sig upp för trapporna och byta om och sedan köra hårt i 45 min på fotbollsplanen innan det blev mörkt.

Idag var det monstermåndag. Värre än någonsin i trötthetens tecken! Kommer nog aldrig riktigt vänja mig vid att traska till skolan i soluppgången runt 6 på morgonen, särskilt inte när det hunnit bli kolsvart när man traskar hem sista rundan på kvällen igen. Min föreläsare förtydligade idag mitt assignment som jag ska göra (de andra också, skillnaden är att de har fått välja ämne själva). Med min föreläsare som ”field assistent” ska jag tydligen åka till en by och intervjua folk. Innan vi åker ska vi vid lämpligt tillfälle planera undersökningen på hans kontor. Pratade med en tjej i klassen efteråt och frågade om det var normalt att hålla handen med sina föreläsare. Hennes svar ”det kan jag göra med alla mina föreläsare, det är helt normalt!”… Sa att jag kände mig lite obekväm med att han skulle vara min field assistent och frågade om det var något konstigt med det: det var det inte.

Dags att finna sig i situationen helt enkelt!

Innan min sista föreläsning var det fotbollsträning igen, kul men sjukt varmt och duschen hjälpte inte riktigt innan jag promenerade iväg till föreläsningen. Imorgon har vi match! Nu är det Hall games och vi är tydligen uttagna till ”hall team” för Kwame Nkrumah Hall, nice :) Den här gången är det prispengar till vinnande hall så pressen är lite större!

Hm, det här blev mest en uppdatering i hur det går med min föreläsare. Faktum är att han är en stor del av min tillvaro här eftersom jag har honom i 3 av 5 klasser. Inom kort kanske jag kan få till ett inlägg om ”en vanlig dag i Ghana” istället för mina vecko- rapporter. Ska bara hinna iväg till Vodafone och skaffa modem först… På tal om Vodafone: från att jag inte kunnat Ta emot sms från Sverige så är det nu så att det dessutom inte längre fungerar att Skicka sms till Sverige.


Min fina Sofie hemifrån och jag på självaste fredagen 16/9


Hur många får plats i en ghanansk taxi? Minst 7! Det här är baksätet (4).


Dags att ladda inför fotbollsmatchen!!!

12 september 2011

Nu har samtliga av mina kurser börjat vilket känns helt underbart! Fortfarande uteblir föreläsare lite då och då vilket gjorde att jag förra veckan var föreläsningsfri tisdag, torsdag och fredag. Spenderade tiden med att plugga samt hänga på stranden på torsdagen. Jag och Jordan har bestämt att det är vår stranddag då ingen av oss har föreläsningar då. Vi får se om vädret och studiemängden tillåter det! Nu har de förhoppningsvis roddat klart med lektionstider också och äntligen hittat en sal som rymmer hela gruppen studenter i social psychology. Den salen invigs nästa vecka, idag fick några sitta utanför klassrummet och några på bord längst bak, vi är ungefär 170 stycken. Resten av schemat har artat sig så att jag är föreläsningsfri både torsdag och fredag framöver.

En helg i hufvudstaden

Äntligen skulle vi upptäcka Accra! Klockan 6,15 på lördag morgon drog vi från Kwame Nkrumah men med lite Africa Time så var vi inte på en buss till Accra förrän efter 8. Tack vare sjuka trafikköer när vi närmade oss var vi inte framme förrän 12,30. Vi åt en underbar västerländsk lunch bestående av pommes, ketchup och en marinerad, grillad kyckling (nästan filé!). Träffade Sofie från klassen i Göteborg (efterlängtat!) och hon och hennes kille Jens hängde på till Accra Mall. Härligt med AC och lite civiliserade influenser men köpcentret levde inte riktigt upp till förväntningarna. Vi fortsatte till en marknad där vi fyndade lite second hand innan vi åkte till boendet för att fräscha upp oss. På kvällen blev det utgång. Det var trevligt men faktum är att de spelar sjukt hög musik. Musiken är bra till en början men efter några timmar då man fortfarande inte känner igen en enda låt och ingen är på engelska så börjar man lessna lite.

Kulturella skillnader: Killarna är först på dansgolvet här och står gärna i grupp med varandra och dansar. Se upp för dansanta ghananska tjejer, de gnuggar sig gärna mot andra tjejer som de inte känner.

Nästa dag körde jag och Madde vårt eget race medan killarna, Steve och Jordan, var iväg på sitt håll. Vi kikade på Sofie och Jens boende vilket var väldigt mysigt och hemtrevligt! Sedan drog vi på marknad och fyndade, bland annat ett par fotbollsskor för cirka 50 kronor, värt! På marknaden råkade jag ut för ännu en kulturell skillnad, om man nu kan skylla det hela på det.
Följande utspelade sig:

Jag står och pratar med några försäljare som jag ville köpa shorts av medan Madde provar jeans en bit bort. De börjar prata på Twi (eller något annat ghananskt språk) varpå jag föreslår att de ska prata engelska så att jag får vara med i konversationen.
Mannen närmast säger att jag nog skulle skratta om jag visste vad de pratade om.
Han forstätter som om deras diskussion var den mest naturliga i världen: We were discussing whether you were the kind of person who makes noises in bed or not.
Mannen bredvid förtydligar: In a romantic way that is…
Hädanefter ska jag inte be någon att prata engelska utan förbli lyckligt oförstående.

Hemresan gick betydligt smidigare på 2 timmar ända fram till Kwame! Tyvärr märkte vi att våra eluttag gett upp igen så maten i kylen luktade mindre trevligt och var rumstempererad. Brödet i butiken var slut så det vara bara inse att vi inte skulle få frukost innan måndagsföreläsningen klockan 6,30. Däremot fick vi en härlig känsla av ”home sweet home” när vi klev ur minibussen och traskade stigen upp mot Kwame Nkrumah Hall.

Av min lite annorlunda föreläsare som jag inser att jag inte förstår kan jag idag ha fått två rapporter att skriva… det är lite oklart. För det första skulle jag ta med en tolk och åka ut till någon by (fick inte välja någon i klassen som tolk)… och för det andra skulle vi boka ett datum då han skulle ha privatföreläsning för mig på hans kontor i ämnet ”puberty rights” så att jag skulle kunna ”bli en av dem på riktigt” och kunna skriva en bra uppsats om det sen. Imorgon tror jag att han ska få förtydliga om han konstant skämtar eller om jag förväntas skapa någon form av rapport.

Nu håller jag tummarna för att eluttagen fungerar framöver. Jag har saknat min grötfrukost, mobilbatteri, att kunna använda datorn och att ha ett kallt kylskåp…

Som de längtat, och i Accra fick de åter mötas!

Ghananer är väldigt dåliga på att använda papperskorgar, kanske pga bristen på dessa.

Utekväll i Accra

6 september 2011

I lördags var det festivaldags. Innan den var vi uppe och joggade 45 min vid 5-tiden på morgonen, crazy! Åter till festivalen: Massor med människor, även turister så vi fick en liten dos av ”andra vita människor”. En karneval med guldbeklädda hövdingar/kungar passerade under några timmar. En av de som jobbar på CIE, Isaac, bor längs huvudgatan i stan så från hans (mammas) hus kikade vi. Sedan bjöd hans mamma oss på lunch, fufu. Det ser ut som en degklump i en soppa med kycklingbitar i! Degklumpen är matbananer ihopbankade med cassava, vilket är någon typ av rot. Ghananerna tuggar inte på degen utan man ska svälja den hel eftersom den inte smakar så gott. Vi tycker den är ganska neutral i smaken och det är helt okej att tugga den lite lätt. Tyvärr har jag inte hunnit bli så värst förtjust i rätten (den har en förmåga att växa i munnen) så jag lyckades inte kämpa ner hela.

Bye bye Brian

På söndagen var det dags för Brian att åka hem till USA. Han vantrivdes här och kom fram till att han inte ville offra en termin på att vara olycklig. Riktigt trist att han åkte, det var jag, Madde och han som umgicks mest. CIE bad honom att skriva ner varför han ville åka hem tidigare. Det blev 2,5 A4 med punkter på varför varav vi andra kan hålla med om nästan alla punkter. Förhoppningsvis kan de ta det hela till sig som feedback vilket skulle kunna gynna oss som är kvar.

Glädje på Ghana vis

Innan Brian åkte kom han över till oss för att säga hej då. Han höll i en bucket och sa ”I come bearing gifts”. Jag sken upp som en sol – ”water!!!”. Nej, det var inte vatten, det var egentligen mycket bättre än vatten men att jag någonsin skulle bli så glad för en hink med vatten blev jag till och med själv förvånad över. I hinken var det lite diskmedel, smör, havregryn och sylt som han inte hunnit äta upp själv.

Med en doft av mögel

Det mesta har en doft av mögel, men när man upptäcker att hälften av de kläder man tagit med sig, inklusive örngott, lakan, väskor och jackor, har vita fläckar och ludd på sig i kombination med denna unkna lukt… då blir man mindre glad.
Hata är ett starkt ord. Jag hatar mögel.
Tips mottages tacksamt på hur man undviker att få mögel på sina kläder som hänger i garderoben.

Monstermåndag. Föreläsaren stod och väntade på mig utanför föreläsningssalen då jag anlände 6,25 på morgonen. Så att vi skulle kunna gå in tillsammans och sedan börja föreläsningen. Efter denna skulle han hålla handen igen och innan vi skildes åt fick jag en inbjudan hem till honom där han skulle laga fufu åt mig… Jag sa att jag hade lite svårt för fufu.

Några av de frågor min lärare som jag har i 3 av 5 kurser fått mig att svara på inför klasserna:
* Hur mycket väger du?
* Är du gift?
* Varför är du inte religiös?
* Vad är din max/min åldersskillnad i val av partner?
* Vilken hand använder du för att torka anus?
Helt normala frågor. Dessa ställdes endast till mig och inte till någon annan.
Känns som om alla känner mig ganska bra nu i jämförelse till att jag inte ens känner igen 1/5 av dem… Den sista frågan kanske behöver en förklaring: i Ghana är det ”förbjudet” att vinka, hälsa, växla pengar eller liknande med vänster hand – detta för att den används till… Mitt svar var toalettpapper.

Förra veckan fick jag en förfrågan som gjorde mig väldigt arg. En kille som jag har två kurser med och växlat något ord med ringde mig. Han sa att han ville fråga mig något. Sedan sa han att han hade lite dåligt med pengar och frågade om han kunde få ett lån av mig…
Han känner mig inte ens?! Varför, varför, varför måste de anta att man är rik/har pengar bara för att man är vit?! Visst jag har det säkert bättre ställt en honom – men det är för att jag har jobbat och sparat pengar i åratal för att kunna åka på utbyte. Vi är fattiga studenter som vänder på kronorna precis som dem! I Sverige skulle man knappt be sina föräldrar om pengar om det inte var på liv och död, utan alltid försöka lösa det själv först genom jobb/dylikt. Snacka om kulturskillnad. Här ringer man första bästa oburoni (vita människa) och ber om ett lån… suck.

Igår började min kurs i Social Psychology. Det är kvällsföreläsning 18:30-20:30 och i slutet av denna hade man myggbett överallt och insekterna i mörkret utanför överröstade nästan föreläsaren. Kvällsföreläsning är helt enkelt inte ett vinnande koncept.



Guldbeklädda hövdingar på ingång!

Fufu in tha makin!

Steve och Shelby med brinnande läppar av den superstarka soppan!

Så galet mycket folk! Vi tappade bort Jordan men hittade honom efter 20 min via sms..!

Vi rymde via en lugnare sidogata!


Så snart föreläsningarna kommer igång ordentligt (alla 5 kurser) och jag får koll på kurslitteratur så hoppas jag att saker kommer kännas lättare och ordna upp sig! Vi kanske till och med kan komma att trivas här!
Hoppas att det inte är för mycket begärt :)

Torsdag 1 september 2011

…men jag måste verkligen få tag i en cykel snart! Min monstermåndag gick jag fram och tillbaka till skolan tre gånger. Det tar ca 20-25 minuter att gå till skolan. Resultatet är alltså att jag promenerade i över två timmar. Det skrattretande i det hela är att de två senare promenaderna var helt i onödan eftersom föreläsarna inte dök upp.

Motionera mera!

De två första föreläsningarna på morgonen var åtminstone seriösa! Vissa kulturella aspekter är fortfarande lite obekväma måste jag säga. Efter föreläsningen (som i sig var riktigt bra, med professorn som jag har i 3 av mina 5 kurser) tog föreläsaren mig i handen när vi skulle gå därifrån. Sen höll han kvar min hand… och höll kvar, och höll kvar. Vi gick alltså runt på föreläsningsområdet (kallat science) och höll varandra i handen. Efter ett tag så frågade jag honom varför vi höll varandra i handen. Han sa att det var så man gjorde i Ghana när man hade någon typ av relation med någon – vänner, bekanta, flick- och pojkvänner osv. Jag kontrade med att man bara höll varandra i handen i Sverige om man var gifta (måste ju ta i lite för att få honom att släppa! Vet inte om det går att föreställa sig hur obekväm jag var i den här situationen, alla stirrar ju redan som det är när man knatar runt på campus!). Min plan fungerade inte, han höll kvar. När vi skulle åt olika håll till slut så släppte han…

Hur är man bestämd mot sin professor utan att kliva på dennes tår? Man är helt enkelt inte bestämd utan lär sig att anpassa sig till den nya kulturen… synd att jag inte har en ”accept” knapp att trycka på. Anpassningen känns inte alltid lika lätt.

Den andra föreläsningen bekräftade mina fördomar då en timme av den gick ut på att professorn läste långsamt från ett papper och vi skulle skriva av ordagrant. Och ja – han sa till och med när det skulle vara kommatecken och punkt. Han sa också att jag skulle säga till när jag inte förstod den afrikanska dialekten. – Jag sa till en gång att jag inte uppfattade vad han sa. Hans svar blev då att jag skulle skriva av personen bredvid mig efter föreläsningen istället. Check.

På tisdagen blev det inte heller någon föreläsning (skulle haft en). Istället blev det två promenader fram och tillbaka till Centre for International Education, vi behövde förlänga våra visum. Passen befinner sig nu på ett kontor i stan och vi får hämta dem om två veckor. Det dumma är att vi bara fick förlänga med 3 månader och nästa gång man ska förlänga måste man åka till huvudstaden Accra. Känns lite onödigt då vi bara behöver 20 dagar till vid det tillfället.

På eftermiddagen var det dags för final i damernas freshes games i fotboll! Motståndet var betydligt bättre och domaren dömde konsekvent till min och Madelens nackdel i alla situationer vi var med i - men i andra halvlek lyckades vi göra två mål. Själv drog jag på mig en sträckning i framsida lår i andra halvlek och konstaterade bittert att det inte gick att fortsätta spela. Riktigt trist! Efter isbehandling 2*25 minuter med 3 timmars mellanrum på kvällen så släppte den värsta smärtan till onsdagen. De höll koll på mig så jag upprepade det 24 timmar senare också. Idag två dagar senare är det ömt och gör ont vid snabba rörelser men är betydligt mycket bättre!

På onsdagen var det tydligen en helgdag så det blev ingen föreläsning nu heller. På torsdagar är jag ju som vanligt ledig så blev en liten ”långledighet” här mitt i veckan! Spenderade två timmar nu på morgonen med att tvätta. Kanske inte varit så tydlig med det, men tvättningen sker alltså för hand. Var tvungen att byta vatten två gånger för att få med allt. Hade varit enklare om vi hade vatten i kranen… Börjar vänja mig vid buckets nu. Håller tummarna för att det torkar snabbt. Vissa plagg kan torka på en dag men ibland kan det ta tre-fyra dagar innan det blir torrt nog att använda.

Kommer på mig själv allt för ofta när jag ska duscha med att inte ens prova om duschen funkar utan tar till bucket shower per automatik! Igår var det dessutom 4 veckor sedan jag duschade i varmvatten. Helt lugnt för mig men mitt hår protesterar varje gång genom att tova sig som trollhår.

I helgen är det en stor festival på g i Cape Coast, spännande!


Matmarknad i Cape Coast


Ett stort lår...


Tvättstugan!

Nu har två veckor gått i skolan. Två av mina fem kurser har inte börjat än. Elva veckor föreläsningar kvar till final exams…

By the way, kan fortfarande inte ta emot sms från Sverige till mitt Ghananummer.
Hoppas ni har en härlig sensommar hemma i Sverige! Räknar med lite fina höstbilder när säsongerna skiftar :) Funderar på att investera i ett modem så internet blir lite mer tillgängligt, det är bara värt det om ni skaffar Skype så kom igen nu, just do it!