Bzz Bzz

30 december 2011
Jaha, så var man hemma i Sveadala igen.

Folk tar rollen av sportjournalister och frågar mig:
"Hur känns det?"

Jag kan inte hjälpa att undra lite lätt vad folk faktiskt vill ha för svar.
Antagligen att jag saknat dem.
Att det känns helt underbart att vara hemma.

Jag har verkligen saknat människorna här hemma,
jag har verkligen saknat den svenska maten,
jag har verkligen saknat att känna mig fräsch en hel dag utan att duscha,
att gå en hel dag utan att svettas en enda droppe.

Men hur känns det. Jo det ska jag tala om.
Det känns inte alls.

"Echo, echo, echo, echo..."

Jag vet inte hur det känns. Jag är nog rätt tom.
Jag saknar solen.

Har hur som helst haft en underbar jul hemma med min stora familj.
Jag är hur glad som helst att mormor sitter med oss här idag. Det trodde vi inte när jag var i Ghana.
Älskar hur mormor höjer sitt glas i en skål efter middagen på annandagen:

"Det här var den trevligaste sommarfesten jag varit på på länge!"

Hon är så härlig. Mamma skrattade så hon grät.

Nu sitter jag här med huvudet i skolböckerna dagarna i ända. Kände mig så stressad att jag trodde jag skulle spy en dag. Nu har jag kommit fram till att om jag inte klarar den här kursen - så gör jag inte det. Det är okej.
(Missade en obligatorisk kurs i höstas som de vill att jag gör innan nästa termin börjar, projektorienterat arbete och hälsoekonomisk utvärdering...). Tittar ut genom rutan och önskar att jag hade lite mer fritid nu när jag väl är hemma. Jobbar jag riktigt hårt så får jag åka till fjällen med mina vänner nästa vecka, det är min morot!

Igår körde pappa och jag tur och retur till Göteborg över dagen med ett flyttlass. Väckarklockan ringde 3,45, men nästa år kanske man hinner sova lite om man har tur ;)
Va jätte kul att köra lite bil igen.Blev ju någon typ av comeback med tanke på att jag inte kört sedan... hm... jag har ingen aning. 1,5 år? Perfekt träning att det var spösnö/regn och storm just denna dag!


För det är Kalle!

Hur kan man inte sakna dessa, omöjligt! :)

Pojkarna leker med sina nya leksaker!

Mamma hoppar längdhopp på Kinect!


Mina underbara göteborgsvänner hade lämnat en välkommen-hem present
i min lägenhet! Ni e ju bara för goa! Annars var lägenheten väldigt tom...

... men efter någon timme hade jag lyckats ändra på det!
Välkommen hem då! Om jag skulle hävda att det är ett ordnat kaos, -
då ljuger jag. Det är definitivt inte ordnat, men det finns en gräns för hur mkt
man hinner göra tur och retur sthlm-gbg på En dag.

20 december 2011
Jag har insett att jag verkligen har lyckats anpassa mig till ett ghananskt leverne. Vad är det som tyder på detta?

* Två ghananska vänner har ursäktat sig och trott de ringt fel när jag svarat. Detta på grund av att jag tydligen lät som en ghanan när jag svarade. Stolt!

* Att åka tro-tro och inte fråga om priset när man betalar utan betala jämnt utan att behöva fråga.

* Att kolla om vattnet funkar direkt man kommer till ett nytt boende och omedelbart börja fylla hinkar med vatten om det för stunden funkar. Man antar helt enkelt att det inte kommer att funka inom en snar framtid.

* Att lägga på luren i örat på någon utan att säga hej då. Varför säga hej då när man själv anser att konversationen är över? Inga konstigheter.

* Att äta mat i stånd på gatan istället för på restauranger, gärna direkt ur en plastpåse.

* Att inte kunna bli lurad av försäljare, jag skulle säga att jag har stenkoll på läget helt enkelt!

… med mera!

Igår var jag in till Accra och shoppade lite. Lyckades ta tro-tro och hitta heeelt själv både in till stan från förorten jag var i och tillbaka igen. När jag kom tillbaka till universitets guest house som jag bodde på så blev det plötsligt bråttom. De hade kommit på att de skulle skjutsa mig till flygplatsen redan klockan 17,30. (Flyget går 23,30 från samma stad…).
Eftersom jag inte hade tillgång till mitt rum blev det en dusch i handfatet på toaletten och självklart svettades jag som aldrig förr när jag äntligen var klar. Tog ungefär 10 minuter att få på mig jeansen som jag skulle flyga i då benen vägrade bli torra.

Ett sista marriage proposal

Självklart skulle ett sista marriage proposal komma min väg. I all min stress så ville en av de anställda på stället ha mina kontaktuppgifter och vägrade lämna mig ifred då jag stod och stuvade i mina väskor samtidigt som jag försökte torka framför en ac.

”You’ve put your waist beads on wrong, they are supposed to go inside the pants and not outside on your belt.”

No shit Sherlock… Men tack för att du påpekade att jag inte hunnit klä på mig ordentligt. Då han såg detta som väldigt opassande att han kunde se mina waist beads (som ska vara ”hemliga”) så var jag nu tvungen att gå på toaletten och kränga ner jeansen igen för att få på mig dem ordentligt. Rätt ska vara rätt.

När jag blivit droppad på flygplatsen kom det lite fina sms från vänner. Jag grät en skvätt (ungefär 20 minuter innan jag sansade mig) inför en nyfiken skara ögon.

Nu kom min avskedskommitté; Michael, min chef från PPAG Clinic, med en vän och volontär- Jennifer och hälsade på! Spenderade 2 timmar med dem och sen blev det ju nästan bråttom. Det var ett härligt kaos på flygplatsen. Pratade med några vid min fullsmockade gate och tydligen var det 4 olika airlines som använde sig av samma gate, samtidigt. En kvinna skrek halvhysteriskt i högtalarna att nu var det dags för de som skulle åka med British Airways – ABSOLUT INGA ANDRA, SITT NER NI ANDRA! Kön ringlade lång och jag satt och väntade till den försvann innan jag smet in bland de allra sista.

Under den tiden hade kvinnan hunnit skrika två gånger till att man skulle SKYNDA sig för nu tänker de minsann stänga gaten för oss…

Nattflyget till London blev intressant. Det känns som om jag hann stänga ögonen ungefär en halvtimme mellan middagen som serverades vid 12,30 på natten och frukosten som anlände strax innan 5 på morgonen… När jag kom till London blev jag grundligt visiterad igen. Har nästan börjat fundera på om jag har någon inopererad metall i kroppen som jag inte vet om. Jag piper ju alltid var jag än har på mig!

Den här gången var nog den grundligaste av alla visiteringar då hon bad mig att spänna upp mitt bälte och sedermera kände längs troskanten om jag kanske gömde någon kniv eller så där… Det gjorde jag inte.

Nu har jag shoppat och varit trött på Heathrow i några timmar. Dags att bege sig till Sverige!

Akwabaa!

 

En mycket tom Kwame Nkrumah Hall

Att chilla på flaket, i Accra.

Får det lov att vara en nyplockad ghanansk apelsin?

Avskedskommitté

Flyger in över ett snöigt Stockholm.

Slutord,
18 december 2011
Mina första åtta veckor i Ghana var riktigt tuffa. Hade någon sagt till mig då att jag vid denna tidpunkt för hemresa skulle känna mig så kluven och sorgsen för att lämna detta underbara, vackra land och alla människor jag mött, då hade jag antagligen inte trott dem.

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag åkte till Ghana och att terminen blev så lyckad.
By Gods grace, som de hade sagt här nere. I’m eternally grateful.

Nu är final exams slut och alla har åkt hem.
Själv sitter jag på universitetets guesthouse i Accra i väntan på mitt flyg hem imorgon kväll/natt. Det här är nog första gången jag är helt själv på väldigt länge. Det känns bra att vara här, ”på väg” fast ändå kvar. Igår var det sååå tyst i Kwame Nkrumah Hall, skönt och spöklikt på samma gång. Imorgon ska jag försöka ta mig in till centrala Accra för att döda lite tid och göra några sista inköp på dagen. Sen bär det av hemåt. Min coping strategi att leva i förnekelse funkar riktigt bra faktiskt, får se hur det går när jag kommer hem till kalla Sverige.
De sista två veckorna här har varit helt fantastiska med vänner, musik, sol och svett.

Ghanansk filosofi och vistelsens theme song: Demarco – I love my life.
http://www.youtube.com/watch?v=dlFpFReDzt0
Ghana när det är som bäst helt enkelt.

Underbara Cape Coast, ”hemma”. Här känner man sig trygg. Här dansar folk på gatorna. Här trängs taxibilarna längs marknadsgatan. Här tutas det och säljs fisk från brickor burna på huvudet. Här kan man tillräckligt mycket för att inte tas för en turist. Här luktar det randomly salamikorv mitt i natten. Här trycker hettan så svetten rinner. Här minglar mina vänner på campus. Här trivs man.
Hej då.

 

Har svårt att tänka mig hur mycket jag kommer sakna det här stället. Hur mycket jag kommer sakna mina vänner, mina lärare, naturen, allt. Jag hoppas att jag en dag får återkomma.

"I’m coming home, I’m coming home, tell the world that I’m coming home".

Favvo-rasta butiken i Cape Coast


Ghanansk grönska på väg från CIE mot Kwame Nkrumah Hall


En vän på marknaden bakom vår hall.


Hej då Shelby...

I min familj gillar vi att spara på påsar... faktum är att jag fick användning för nästan alla när jag packade!


Så länge får jag leva på hoppet, one day I'll be back!

13 december 2011
Än en gång så får vattnet en del av mitt inlägg. Jag hämtar ”gärna” vatten för att duscha eller koka gröt på… men att hämta vatten för att spola toaletten med, det är nog bland det värsta som finns. En dusch klarar man på en halv hink, men att spola toaletten – bara en enda gång, det tar 2/3 hink. Så INTE värt besväret att kånka vatten 4 våningar bara för att spola.

S.O.S. har en annan betydelse här: shit-on-shit. S.O.S. är en självklar följd på de gemensamma toaletterna efter endast några dagar utan vatten.

Så, vad händer här i Ghana förutom bristen på vatten. Jag skulle säga Massor! Folk pluggar som galningar för sina final exams men trots detta så ska det umgås som aldrig förr. Detta märks framförallt på antalet sovtimmar som minskar för var dag som går. Jag har spenderat de flesta av mina kvällar med mina kompisar i årskurs 4 här (läser på årskurs 2, 3 och 4 inom samma program). Önskar att man kunnat komma alla så nära lite tidigare, nu försöker man panikpressa ur kvalitetstid och samtidigt hinna träffa så många man bara kan (en girig vill ha både kvalitet och kvantitet!).

Idag är det Lucia. Jag firade med att skriva inte en utan Två final exams.

De senaste dagarna har jag pluggat som aldrig förr för att sedan på min första final idag inse att läraren ville sätta dit oss rejält och fråga frågor endast på sådant som vi inte har gått igenom. Kul. Jag som tyckte jag kunde varenda definition till punkt och pricka och sedan inte får skriva ner en enda av dem. Den första tentan var kl 12, project management and development. Den andra tentan för dagen (och den sista i Ghana!) var klockan 15,30, social psychology. Vid denna tidpunkt var jag lite halvslut i handen och efter att ha knopat ihop totalt 22 A4 sidor för hand inom loppet av 5 timmar så hade jag dessutom fått en blåsa på tummen.

Träffade en lärare på vårat ”department” mellan mina två finals. Han frågade om jag hade varit ute och joggat. Logiken baken denna fråga tros ligga i det faktum att jag idag hade shorts på mig. Ajabaja.

Imorgon ska jag tydligen ut och ta en ”drink” med min lärare (han som jag tidigare var hemma hos och träffade fru och barn). Tiden som är kvar börjar bli knapp. Det är så mycket jag vill göra och så många jag vill hinna spendera tid med. Dessutom måste man hinna börja fundera på packningen…

Vald copingstrategi blir ”denial”. Jag tänker helt enkelt låtsas som om att jag har massa tid kvar och leva i nuet. Sömnen får gärna stryka med så länge jag får umgås med alla underbara Ghananer!

 

Vår garderob några veckor efter ommålning.
Nämen - försvinner inte möggel om man målar om?! ...


Vi hade några kvällar utan både el och vatten.
Så här kul kan man ha när man leker med ficklampor i mörkret!


Årets ljusstake!

2 december 2011

Nu bar det av till Kumasi igen i ottan. Vi åkte och såg en sjö som blivit till av ett meteornedslag, Lake Bosumtwi, fin natur! Dagen innehöll massa resande – såsom så många andra dagar denna resa. I tro-tron från Kumasi ut till sjön fick vi en speciell upplevelse då jag och Shelby satt inklämda på varsin sida av en stor afrikansk dam vars armhålesvett rann ner för våra armar. Samtidigt satt en man bakom Shelby och sjöng högt till musiken i hans hörlurar och längre fram i bussen stod ”konduktören” och sålde mystiska läkemedel…

Dagen därpå fortsatte resan mot Mole National Park och målet för dagen var att nå ”Larabanga”, en liten muslimsk by i närheten av parken. Efter en sex timmar lång bussresa, som faktiskt var riktigt härlig med musik i öronen och vacker natur utanför rutan, blev vi avsläppta i en by. Där spenderade vi lite Africa time innan en buss som skulle passera Larabanga dök upp. Bussen var full så vi fick ståplats. Hitintills hade det varit fina asfaltvägar men nu blev det självklart guppiga ”dirt roads”. 2 timmar senare var det kolsvart ute och vi vinglade ut ur bussen på trötta ben i Larabanga. Efter en 20 minuters promenad i mörkret kom vi fram till boendet som var helt okej standard, om än lite mycket småkryp under natten.

Helt okej standard: Varsin säng (Maddes gick sönder), en halvfungerande blå lampa, en halvtät dörr, inga myggnät, bucket showers ute i det fria och en gemensam toalett utan lampa (då det inte fanns rinnande vatten fick man självklart spola genom att hälla vatten för hand i toan). Hade det här varit fyra månader sedan hade jag antagligen bedömt situationen annorlunda.

Klockan sex nästa morgon cyklade vi de sista 6 kilometerna till nationalparken. Där började vi med en ”hike” på två timmar. Vi såg: en badande elefant, en krokodil, många små apor, antiloper och gaseller. Riktigt lyckat med andra ord och det var härligt att få komma ut i naturen på riktigt för första gången på hela Ghanaresan! Hotellet i nationalparken var lyxstandard i våra ögon, särskilt på grund av att de hade en pool. Där och i skuggan chillade vi medan vi väntade på våra rum i ca 4 timmar… På eftermiddagen åkte jag och Madde på jeep safari. Vi såg inte så mycket mer än vad vi redan sett men det var kul att sitta på taket på en bil och se solen gå ner över den afrikanska savannen.

Runt boendet på kvällen såg vi massa Pumba och även några Rafiki (från Lejonkungen).

Nästa morgon åkte killarna på jeep safari och tjejerna tog sovmorgon. Själv hade jag en helt fantastisk picnic-frukost på en utsiktsplats där jag satt och spanade över två elefanter som chillade på savannen. Trots att frukosten bestod av vitt bröd och lite groundnuts (jordnötter) så var det nog en av de bästa frukostarna jag någonsin ätit i hela mitt liv.
Dagen fortsatte i samma tecken med en timmes sol och bad i poolen innan vi begav oss till Larabanga igen. (Shelby, Madde och Steve fortsatte sin resa hemåt Cape Coast redan nu.)
Jag och Jordan undersökte Ghanas äldsta moské som är cirkus 700 år gammal. Vi hade tänkt fortsätta mot Wa, i nordväst, samma eftermiddag och spenderade nu några timmars Africa time då vi höll tummarna för att en buss eller bil skulle passera åt rätt håll. Till slut kom en bil med ett stort flak som vi och 4 andra vita damer fick lifta med. (Vägen var densamma som vi förra gången hade ståplats i buss i 2 h). Den här gången tog det 2,5 h och rumporna var möra och kläderna samt huden orangea (från vägen) när vi kom fram, en upplevelse! Måste säga att vi hade riktigt flyt den här dagen som lyckades ta oss till Wa, 3 timmar med en tro-tro avslutade färden.

Vad sägs om lite alternativa färdmedel, vi kan ju lika gärna prova allt nu när vi väl börjat!

På morgonen tog vi en tro-tro till Wechiua som är den närmaste, något civiliserade, byn när man ska ta sig till Hippo Sanctuary. Efter några timmars Africa time på Hippo Sanctuary´s kontor hade klockan hunnit bli 11 och två cyklar var framkörda åt oss. Let´s do this!

Nu följde en 20 kilometer lång cykeltur på en grus/sandväg. Solen hettade, packningen (inklusive mat och vatten för två dagar) tyngde på ryggen och solskyddsfaktorn sved i ögonen. Växlarna på min cykel var trasiga och den enda som fungerade var nr 3 av 21. Jag kunde alltså bara trampa i uppförsbackarna. Trots detta så tycker jag ändå att det var ganska trevligt. Det tror jag inte att Jordan höll med om…

Efter några timmar vid vårat mycket primitiva boende så bar det iväg till Black Volta River och där spenderade vi lite mer Africa time medan en träkanot från andra sidan floden tömdes på vatten och togs till vår sida (cirka 2 timmar). Den läckte lite med det fixades snabbt med lite lergegga. Framåt solnedgången paddlade vi ut och i skymningen såg vi TOLV stycken flodhästar på ett avstånd av knappa 20 meter. Mäktigt!

Där satt vi i vår läckande träkanot 20 meter från de 2-3 ton (per styck!) tunga flodhästarna. Jag kände mig tämligen liten.

Fick dessutom chansen att besöka Burkina-Faso då floden utgör gränsen mellan de båda länderna. Tyvärr fick vi inga bra bilder på djuren då dagsljuset var minimalt, men det känns som en petitess!
Nästa dag var cykelturen enklare då det inte är samma tryckande hetta på morgonen som det är runt 12 på dagen. Rumporna var ömma men vad gör väl det när man får uppleva en vardagsmorgon på Afrikas savann?! Underbart att se de små glada barnen traska till skolan längs vägen med sin matskål i handen. De måste ha med sig en egen skål för att få lunch i skolan. De hade inga skor med dem var glada ändå!

Resdag: 20 kilometer cykel (2 timmar på grus/sandväg), 1,5 timme tro-tro, 5 timmar tro-tro, 2 timmar tro-tro, 30 minuter promenad.

Det blev en spännande resdag. När vi efter mycket om och men kom fram till Wa med den första tro-tron så fick vi meddelat att nästa buss till Kumasi inte gick förrän på kvällen, men att det skulle gå en tro-tro när den blev full. Jag som lovat mig själv efter tidigare missöde i tro-tro att aldrig mer åka på långresa med sådan fick tänka om. Resan var jobbig, nackdelen med tro-tro är ju att sätena är låga så man inte kan vila huvudet (dvs. sova) och benen har minimalt med plats. Det visade sig också att vi inte var på väg till Kumasi utan till Techiman som var sista stoppet… suck. Där fick vi ta en ny tro-tro den sista biten som var på ungefär 2 timmar. När vi väl hittade ett boende som inte var fullt för natten i Kumasi så stupade vi i säng.

En berättelse i berättelsen: Mobilen

Ja, nu var det ju så här att under vårat första besök i Kumasi innan vi åkte till Mole National Park så försvann min mobil. Det var oklart om den trillat ur fickan eller om den blivit snodd ur densamme. Jag var lite ledsen. Inte direkt för att själva mobilen var borta utan mer för att mitt ghananska simkort med alla mina nya kontakter var borta. Mobilen var fortfarande påslagen och vi ringde och ringde under det första dygnet. Till slut så svarade någon när vi ringde kl 5 på morgonen från Larabanga nästkommande dag! Lite oklart vad som bestämdes med det lät som om jag skulle kunna få tillbaka telefonen mot pengar. Vi fick ett nummer som vi skulle ringa när vi kom tillbaka till Kumasi. Det gjorde jag och Jordan när vi anlände och det visade sig att det var en taxichaufför som hade min mobil och han visste var vi befann oss. Efter lite Africa time så mötte han upp oss vid boendet och där var den, kantstött men ack så vacker, min mobil! Chauffören blev överlycklig för mina 20 Cedi som han fick (ca 90 kronor) och jag var överlycklig över att kunna kontakta mina kursare igen!

Efter shopping i Kumasi (Jordan åkte hem på morgonen) kom jag hem till Cape Coast <3

Den 24 november firade vi Thanksgiving med amerikanarna och några ghananska och en nigeriansk vän! Det var mycket gott och super trevligt!
Några dagar av hysteriskt pluggande inför mina två första final exams följde och tisdag och onsdag denna vecka så avverkade jag dessa. 2 av 5 klara, underbart! Om jag inte helt missbedömt de 3 uppsatsfrågorna som vardera final bestod av så tror jag att jag har en god chans att få godkänt.

Nog för att jag är trött, men vem tackar nej till 12 timmar i fängelse?

Igår var det upp i ottan, här ska man inte vila bara för att man avverkat några finals inte! Det var nämligen ”World AIDS Day” och PPAG skulle ha en free clinic på Ankaful Prison. Dagen blev otroligt krävande då vi arbetade hårt utan vatten och mat (mellan 6-18). Resultatet var i mina ögon väldigt bra, över 150 fångar hann vi testa för HIV och STI (sexuellt överförbara infektioner), och vi delade ut massor av gratis medicin till de som behövde. Härligt att få vara med och göra en insats en dag som denna :)

Idag ska jag, Jennifer från PPAG och Shelby gå till stranden. En ledig dag tycker jag att man är värd innan det hysteriska final exam plugget ska fortsätta!
Ursäkta att det blev så långt, bra jobbat du som orkade läsa ända hit!

Här kommer lite bilder!

En liten översikt från resan.

Svettig tro-tro färd mot Lake Bosumtwi

Utsikt från min picnic-frukost.

In-action!

Burkina-Faso till höger, Ghana till vänster. På Black Volta River.

Jag lovar, det är flodhästar, om än lite otydliga...

 

2 weeks to go